Nattjobb igen

och jag sitter här och funderar som vanligt. Tänker mycket och ofta vilket ibland är bra och ibland inte.
Härom kvällen gick jag igenom en bunt kort som jag fått av min mamma. Min mamma sparar på allt så hon har sparat alla julkort, födelsedagskort och liknande sen jag föddes. Nu bär hon med sig dem i små doser och jag kikar på dem innan jag funderar på vart jag ska göra av dem. Känns konstigt att slänga någonting som mamma varit så noga med att spara på men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska ha dem till och de tar bara en massa plats.
Iallafall dök ett kort upp i bunten och det var som att få ett hugg i hjärtat. Allt känndes så verkligt och jag insåg att personen som skrivit kortet inte finns längre.
Joo hon finns i våra hjärtan och tankar, hon finns i minnen och saker som t.ex. det här kortet. Men jag kan inte plocka upp telefonen och ringa henne som jag så ofta gjorde förut.
Plötsligt kom sorgen över mig och den kändes så mycket starkare då, när jag hade någonting konkret i min hand som visade på hennes existens. Rabblar numret som jag så ofta slog i huvet och en gång ringde jag faktiskt upp det. Numret har ingen abonent svarade en mekanisk röst och allt var så tomt.
Går igenom allt om och om igen. Kunde man ha gjort någonting? Blir inte klok på det....