Att vara mamma!

Det kan vara helt underbart och vansinnigt otroligt! Men det kan också vara fruktansvärt, det kan göra så ont i kroppen av kärlek att man inte orkar andas och man har lust att hålla i sitt barn för resten av livet och se till så att ens armar håller ett skyddande hölje runt det mest värdefulla man har!
Men det kan man ju inte....
Min värsta mardröm är att mina barn ska glida ifrån mig och inte vilja ha med mig att göra. Att de ska säga att de hatar mig och inte vill se mig mer.
Det värsta är att jag gjort just detta mot min mamma. Älskade mamma som jag ringer minst 2 ggr om dagen nu. Många tycker jag är konstig, men jag saknar min mamma så mycket. Jag förlorade ca:3 år av tiden med henne och vill bara ta tillbaka varje minut. Vill dela allt med henne och jag vill att hon ska veta vad betydelsefull hon är för mig.
Innan jag blev mamma själv så förstod jag allt detta delvis, men det var först när jag höll Hampus i mina armar och han var så liten och skör som jag förstod vad min mamma stått ut med. Vad hon gått igenom och vad jag älskar henne.
Så detta blir ett inlägg om min mamma som alltid funnits där för mig vad som än hänt och vad jag än sagt! Att ha en mycket känslomässig tonårsdotter är inte lätt och fy vad hon fick stå ut!!
Ibland kan jag fundera på om at skaffa barn var det bästa eller det värsta jag gjort? Jag slits mellan att vara livrädd att något ska hända mina små och varje gång jag hör ambulansen när inte barnen är hos mig så får jag kalla kårar! Samt att inte vilja vara överbeskyddande och se till så att mina barn ska vara självständiga individer.
Vad man tänker och vad man visar/känner är två olika saker!!
Föräldrarna är bäst! Jag är så glad att jag fått just mina och jag saknar dem varje dag!!